Susann Baez Ullberg

• Medarbetarportalen vid Uppsala universitet (kräver inloggning)
• ORCiD

Här är en intervju (både på svenska och engelska) med mig gjord i maj 2023 som en av forskarna på institutionen för kulturantropologi och etnologi.

• Vad är miljöantropologi?

  https://www.antro.uu.se/forskning/manadens-forskare/

  Om människors relation till vatten, antropologins roll i att bekämpa klimatförändringar och miljöförstöringens etiska aspekter

• What is environmental anthropology?

  https://www.antro.uu.se/research/manadens-forskare/

  People’s relationships with water, the role of anthropology in fighting climate change, and the ethical aspects of environmental degradation

Jag är universitetslektor i kulturantropologi.

Sedan hösten 2021 är jag samordnare för forskarnätverket Akvifärer i Antropocen med stöd från CIRCUS. Under åren 2021-2022 var jag även samordnare för initiativet Vatten, en gemensam och kritisk resurs inom plattformen Uppsala University Sustainability Initiatives (UUSI).

Under 2023-2027 medverkar jag i konsortiet för C-Urge - Anthropology for Global Climate Urgency, ett samarbete mellan fem europeiska lärosäten med stöd från Marie Skłodowska-Curie Actions för att utbilda sammanlagt 12 doktorander i klimatantropologi.

Jag disputerade 2013 vid Stockholms universitet med en doktorsavhandling som handlar om det sociala minnets och glömskans betydelse för sårbarhet, katastrofberedskap och riskhantering i den argentinska staden Santa Fe: Watermarks: Urban Flooding and Memoryscape in Argentina. Avhandlingen fick Högskoleföreningen i Stockholms pris för bästa avhandling vid samhällsvetenskapliga fakulteten det året.

Jag har arbetat som forskare och lärare på Försvarshögskolan och var postdoktoral forskare vid Göteborgs universitet 2015-2017. På institutionen för kulturantropologi och etnologi undervisar jag för närvarande mest på grundkurserna. Jag är bland annat kursansvarig för vår nya kurs Miljöetnografi och är samordnare för institutionens kandidatprogram Kultur, samhälle och etnografi (KuSE). Jag handleder också två duktiga doktorander i kulturantropologi: Alex Sallstedt och Juan Fabbri.

Mina forskningsintressen återfinns huvudsakligen inom miljö- och katastrofantropologin. Jag är affilierad forskare vid CNDS Centre of Natural Hazards and Disaster Science. Teoretiskt har jag mest intresserat mig för temporalitet – hur tid konstrueras socialt, och tidens betydelse för hur människor lever och samhällen organiserar sig i tider av kris och däremellan. Jag har genomfört etnografiska studier i Europa (Sverige och Spanien), men mitt etnografiska hjärta klappar hårdast för Latinamerika – jag har gjort fältarbete i både Argentina och Peru. Mitt nästa forskningsprojekt kan komma att handla om grundvatten och det sociala och politiska livet under våra fötter, eller om hur barkborrar förpestar våra skogar och vad vi försöker göra åt det.

Mina publikationer finns samlade i DiVA och på Research Gate och Academia. De flesta är fritt tillgängliga, men är det någon som inte är det så går det bra att kontakta mig för hjälp.

För närvarande ägnar jag mig åt att etablera ett nytt humanistiskt och samhällsvetenskapligt forskningsområde vid Uppsala universitet som handlar om grundvattenhantering i praktik och politik. Med stöd från Stiftelsen Lars Hiertas Minne genomförde jag i december 2021 en etnografisk pilotstudie i centrala Argentina som jag hoppas få möjlighet att utveckla med ett större forskningsanslag.

Jag är samordnare för det nybildade forskningsnätverket Akvifärer i Antropocen med stöd från CIRCUS Centre for Integrated Research on Culture and Society som fokuserar på grundvatten.

Mina senast genomförda forskningsprojekt handlar om vattenbrist och infrastruktur, och om skogsbrändshantering, minne och moralitet. Nedan följer en sammanfattning av de två projekten:

Vattenverk: Infrastruktur och expertis i Peru (projekt finansierat av Vetenskapsrådet 2015-2017)

Färskvatten utgör mindre än tre procent av jordens vattenförråd och på grund av klimatförändringar försvinner vattenkällor i en oroande fart. En av det 21a århundradets största utmaningar är att garantera världens invånare vatten, varför det är viktigt att förbättra vattenförvaltningen och uppnå vattenjämlikhet, inte minst i de många utvecklingsländer som drabbas särskilt hårt av klimatförändringar och vattenbrist. Genom att utforska hur miljöförändringar och politiska reformer i Peru inte bara förvärrar existerande konflikter utan också leder till nya former av samarbete syftar denna forskning till att bidra med kunskap om hur världens vattenbrist kan hanteras.

Studien genomförs inom ramen för forskningsprojektet Nya former för vattensamarbete i Anderna: Förhandlingar om förvaltning av och rättigheter i vatten i Perus högland i samarbete med forskare vid Göteborgs universitet och finansierat av Vetenskapsrådet (VR) (2015-2018). Detta projekt undersöker hur olika statliga och privata aktörer deltar i nya samarbetsformer för att hantera hur vatten görs tillgängliggörs, fördelas och används under rådande klimatiska, politiska och sociala omständigheter.

Studien undersöker hur experter som verkar inom vattensektorn i Peru producerar tillämpar sin kunskap och organiserar sitt dagliga arbete. Etnografiskt fokuserar studien på det så kallade Majes Siguas-projektet i Arequiparegionen i södra Peru. Detta är ett stort infrastrukturprojekt som samlar vatten i dammar på höglandet (4000 m ö h) och leder det genom tunnlar och kanaler ner till torrområdena nära kusten för att möjliggöra och expandera intensivt jordbruk där. Projektet inleddes och byggdes på 1970 och 80-talet, och är nu under utbyggnad. För studien har jag genom etnografiskt fältarbete under 2016 och 2017 följt de experter (ingenjörer, arkitekter, ekonomer, jurister, sociologer, kemister, miljövetare) som arbetar med att operera den existerande infrastrukturen och med att planera och genomföra utbyggnaden. Undersökningen befinner sig nu i analysfasen och använder sig av antropologisk forskning inom flera områden; vatten, infrastruktur; kunskap; organisation, för att analysera det etnografiska materialet.

Svedda samhällen: Mening, minnen och moralisering efter skogsbranden (projekt finansierat av Formas 2015-2017)

(Projekt i samarbete med forskare vid Försvarshögskolan och finansierat av FORMAS): Naturkatastrofer är extraordinära händelser som innebär stora utmaningar för de drabbade, för beslutsfattare och för samhället i stort. Nutida klimatförändringar riskerar att naturkatastrofer inträffar oftare och att de blir värre i både styrka och omfattning. Statistiskt sett har antalet dödsoffer efter katastrofer minskat över hela världen under de senaste åren, men samtidigt har de materiella och ekonomiska förlusterna ökat. När ett land drabbas av en naturkatastrof påverkas såväl enskilda hushåll som hela samhällets ekonomi. Sådana effekter kan hålla i sig lång tid efter själva katastrofen. För att bättre kunna hantera och minska skadorna av sådana kritiska händelser i framtiden är det därför viktigt att studera de effekter de har i samhället och hur människor och organisationer hanterar sådana situationer. Denna kunskap syftar till att stärka samhällets beredskap för att hantera extraordinära naturkatastrofer när de händer. Västmanland skogsbrand har haft förödande effekter på både den naturliga och byggda miljön som kommer att synas i landskapet under många år framöver. De psykologiska och sociala konsekvenser som denna katastrof har inneburit för samhället i stort, för olika sociala grupper och för enskilda individer är kanske inte omedelbart synliga, men de kan också sträcka sig långt in i framtiden och påverka lokalsamhällens och regioners utveckling på olika sätt. Målet med projektet ?Svedda samhällen: mening, minne och moralisering? är att studera effekterna av Västmanlandsbranden i de lokalsamhällen som drabbades, huvudsakligen under det första året efter händelsen. Syftet med forskningsprojektet är att förstå hur människor och organisationer har klarat och återhämtat sig från denna naturkatastrof och på så vis kunna peka ut vilka faktorer som bidrar till och/eller hindrar människors återhämtning och samhällens återuppbyggnad, både på kort sikt och i ett längre tidsperspektiv. Tidigare forskning både från Sverige och andra länder har visat att de individuella och samhälleliga effekterna av katastrofer grundar sig både i människors direkta erfarenheter av att vara drabbade och av att hantera situationen som beslutsfattare, och i hur man efteråt pratar om och diskuterar det som har hänt. Sådana diskussioner tenderar att föras i många olika sociala sammanhang, exempelvis i massmedia och i sociala media, men också inom de organisationer som deltagit i hanteringen av händelserna och hemma hos de människor som drabbats. Detta projekt analyserar hur man på lokal och regional nivå upplever och minns Västmanlandsbranden och hur den hanterades, vad den har betytt för drabbade människor och för dem som hanterade den, och hur man värderar de olika insatserna som gjordes under och efter katastrofen. Forskningsmaterialet samlas in på flera olika sätt för att få en så bred och mångsidig förståelse för detta som möjligt. Vi kartlägger hur media både på lokal och nationell nivå rapporterat under och efter katastrofen, och vi analyserar de rapporter och utvärderingar av händelserna som genomförts. Vi deltar i möten i de offentliga och privata organisationer som varit involverade i katastrofhanteringsarbetet och återuppbyggnaden. Vi intervjuar beslutsfattare som varit delaktiga i krishanteringen och personer som drabbats. Vi deltar också i de drabbades vardagsliv som ännu präglas av återhämtning och i de minnesceremonier som kommer att hållas på årsdagen efter branden. Resultaten från denna studie förväntas vara relevanta för samhället på flera sätt. Genom att samarbeta med människor i lokalsamhällena hoppas vi att vår forskning kan bidra positivt till återhämtningen. Resultaten kommer också att kunna användas till att förbättra riktlinjer och rutiner för katastrofhantering och återuppbyggnad på lokal och regional nivå, då projektet bidrar med kunskap som kan tillämpas i både samhällsplanering och riskreducering.