Karwan Osmani

• Medarbetarportalen vid Uppsala universitet (kräver inloggning)

Finns det några fasta villkor i liberal rättslig teori och praktik som ger relationen mellan offentligt (sfären för institutionaliserat demokratiskt beslutsfattande och normskapande) och privat (sfären för produktion, varuutbyte och kapitalackumulation) en sådan form att det offentligas – demokratins – primat är säkerställt? Det är grundfrågan för mitt doktorandprojekt. Det tar alltså sin utgångspunkt i de centrala problem – närvarande i den tilltagande samtida konflikten mellan liberalism och demokrati – som behäftar relationen mellan privat och offentligt i den liberala konstitutionella samhällsformen och den klassiska teoribildning som emanerar från denna. Medan denna teoribildning – representerad av sådana som Dworkin och Rawls – tillskriver det offentliga en central och demokraticementerande funktion, uppvisar den samtida liberala samhällsformationen mer och mer en logik som verkar urholka förutsättningarna för det offentligas fortbestånd. Varför är det så? Finns det mönster i den liberala rättens ”teori och praktik”, och spänningarna mellan dem, som förklarar det offentligas svårdefinierade och motsägelsefulla position i denna teori och praktik? De här funderingarna är vad som sysselsätter mig mest för tillfället.

Are there in liberal legal theory and practice firm conditions which ensure the relationship between private (the domain of production, market exchange and accumulation of capital) and public (the domain of institutionalized democratic decision- and lawmaking) such a form that the primacy of the public – of democracy – is secured? This is the basic question of my doctoral project. It takes as its starting point the central problems – expressed by the intensifying contemporary conflict between liberalism and democracy – inherent in the relationship between private and public in the liberal constitutional social form and the classical theoretical edifice that emanates from it. While this theoretical edifice – represented by the likes of Dworkin and Rawls – assigns to the public a central and democracy-securing function, the contemporary liberal social formation seems more and more to operate according to a logic which erodes the conditions for the persistence of the domain of the public. Why is that? Are there structures in the ”theory and practice” of liberal law, and the tensions between them, which can explain the ambiguous and contradictory position of the domain of the public in this theory and practice? These are the questions that occupy me at the moment.