Sigrid Schottenius Cullhed

• Medarbetarportalen vid Uppsala universitet (kräver inloggning)
• ORCiD

Jag studerade litteratur, franska och latin i Stockholm och Paris fram till 2007, då jag tog Masterexamen vid Stockholms universitet. Året därpå påbörjade jag doktorandtjänst vid Göteborgs universitet. Ett av doktorandåren tillbringade jag vid Scuola Normale Superiore i Pisa (2009–10). Jag lade fram mina avhandling om den senromerska poeten Faltonia Betitia Proba år 2012. En reviderad version av avhandlingen gavs ut i serien Mnemosyne Supplements på Brill år 2015.

År 2013 erhöll jag en femårig Akademiforskartjänst för projektet ”Late Antiquity in the Scholarly Imagination”, vilket jag bedrev vid Uppsala universitet fram till 2020. Forskningen i projektet har (1) bidragit till förståelsen för de mekanismer som ligger bakom moderna konstruktioner av senantiken som litterär och kulturhistorisk period i ett antal artiklar och i volymen Reading Late Antiquity (2018), recenserad bland annat i Bryn Mawr Classical Review och i Journal of Late Antiquity; (2) i ett antal bokkapitel angripit nya teoretiska och empiriska frågor som rör antika och medeltida kvinnliga författare och deras Nachleben; (3) samt i ett antal artiklar och kapitel utforskat och formulerat nya hypoteser om antika grekiska och romerska litterära representationer av kvinnorov och deras senare kulturhistoriska betydelse.

Mellan åren 2020 och 2022 driver jag ett treårigt forskningsprojekt med finansiering från Vetenskapsrådet, "Philomela Returns: Ancient Myth and the Public Secret of Rape", där jag undersöker litterära representationer av sexuellt våld i antik grekisk och romersk litteratur och i den klassiska traditionen.

Jag har varit sakkunnig och opponent i Sverige och utomlands, handlett och undervisat på samtliga nivåer, är skribent i och medredaktör för två handböcker i litteraturvetenskaplig teori och metod, och var mellan 2017 och 2019 recensionsredaktör tidskriften "Samlaren: Tidskrift för svenska och annan nordisk litteratur". Sedan 2019 är jag docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Under åren 2021-2023 samarbetar jag som forskningsledare i EU-projektet "MotherNet", Developing a New Network of Researchers on Contemporary European Motherhood MotherNet”. Sedan 2021 är jag affilierad till den tvärvetenskapliga forskarskolan WOMHER - Women's Mental Health during the Reproductive Lifespan, centrum för kvinnors psykiska hälsa, där jag handleder Daniela Lillhannus avhandlingsprojekt "Stories of Rape Trauma: Narratological and Psychotraumatological Perspectives".

År 2021 blev jag invald i Sveriges unga akademi.

Jag är gift med Eric Cullhed sedan 2011 och vi har två barn, födda 2013 och 2014.

Nuvarande forskningsprojekt

Filomelas återkomster: Antik mytologi och våldtäkt som offentlig hemlighet

I forskningsprojektet "Filomelas återkomster: Antik mytologi och våldtäkt som offentlig hemlighet" ställer jag frågor om hur litterära berättelser om sexuellt våld påverkar sättet på vilket vi begreppsliggör, talar om, hanterar och kanske till och med erfar och reagerar i samband med den typen av upplevelser i verkliga livet.

Mitt material är främst samtida återberättelser och omarbetningar av ett begränsat antal mycket inflytelserika antika berättelser om människorov och övergrepp. Jag intresserar mig särskilt för hur den drabbades erfarenhet dramatiseras och framställs, och i vissa fall artikuleras av dem själva. Jag vill ta reda på hur historier om sexuellt våld är konstruerade, hur de fungerar och vad de gör i ett samhälle. Teoretiskt och frågeställningsmässigt utgår projektet från pågående diskussioner inom kultur- och socialantropologi (främst Pratiksha Baxis teori om våldtäkten som offentlig hemlighet i Michael Taussigs mening), metodologiskt arbetar jag med (post-)narratologiska, receptionshistoriska och retorisk-analytiska verktyg.

Projektet finansieras av Vetenskapsrådet under perioden 2020–2023. Se vidare:

https://www.littvet.uu.se/forskning/pagaende-forskning/filomelas-aterkomster/

Tidigare forskning

Antika och medeltida kvinnliga poeter

Sedan min studietid har jag intresserat mig för teoretiska och empiriska frågor som rör antika och medeltida kvinnliga författare. Min doktorsavhandling undersöker den senromerska poeten Faltonia Betitia Probas Vergilianska collagedikt Cento de Laudibus Christi och dess medeltida och moderna reception (Proba the Prophet 2012). Det är en av de äldsta kristna dikterna som bevarats och en av ytterst få antika verk författade av en kvinna. Centot består nästan uteslutningsvis av verser från Vergilius diktverk Eklogerna, Georgica och Aeneiden, men återberättar episoder ur Gamla och Nya Testamentet. Första delen av boken utforskar hur konstruktioner av ‘Proba’ genom historien förhåller sig till hur dikten har använts, tolkats och cirkulerat. Genom undersökningar av handskrifter, illuminationer och tidiga tryck visar jag hur dikten gick från att tjäna som skoltext under karolingisk tid till kristet orakel under senmedeltiden och slutligen monument över kvinnors intellektuella potential under renässansen och barocken. Därefter riktar jag uppmärksamheten mot arton- och nittonhundratalen och analyserar de mekanismer som gjorde att berättelsen om ‘Proba’ skrevs om och kom att handla om en from moder och hustru, snarare än om en skicklig och inflytelserik ordkonstnär och portalfigur för den senantika poesin. Mot bakgrund av resultaten från den receptionshistoriska undersökningen genomför jag en ny tolkning av dikten i studiens andra del.

Jag har även skrivit ett bokkapitel om emancipatoriska retoriska strategier i den medeltida författaren Hrotsvitha av Gandersheims helgonlegender (”Desire in Hrotsvith’s Hagiographical Legends”, 2013) och två kapitel om Sapfos diktning utifrån översättnings- och sexualhistoriska pespektiv (”När Sapfo kom ut”, 2015; ”Parallella levnadsberättelser: Sapfo, drottning Kristina och Victoria Benedictsson”, 2014)

Late Antiquity in the Scholarly Imagination

Syftet med mitt postdoktorala projektet "Late Antiquity in the Scholarly Imagination", finansierat av Kungliga Vitterhetsakademien mellan 2014 och 2020, var att öka förståelsen och skärpa medvetenheten för de mekanismer som ligger bakom moderna konstruktioner av senantiken som litterär och kulturhistorisk period. Projektet har bland annat kommit fram till att ett resultat av senantikens marginaliserade status i förhållande till sin motpart, den “klassiska” antiken, är att den tenderar att dyka upp för att åter försvinna ur det moderna kulturella medvetandet i Europa. Denna glömska ligger ofta till grund för en identifikatorisk impuls hos samtida uttolkare. Forskare som fick upp ögonen för senantiken under nittonhundratalet gav ofta uttryck för en känsla av att de kände igen sig i denna period och tillskrev denna känsla till faktiska historiska likheter: liksom vår tid präglades senantiken av “kris”, upplösning och förändring. Men i många fall kan denna föreställning spåras till glömska om att senantiken har spelat en betydande roll i konstruktionen av det moderna ända sedan 1700-talet. I själva verket är postmodernism och dess självbild som fragmentarisk i flera led influerad av arvet från senantiken.

Ett exempel på projektet övergripande tes ger jag i mitt bidrag till boken Reading Late Antiquity (2018), utgiven under mitt och Mats Malms redaktörskap, där jag skriver om den galliske poeten Rutilius Namatianus och hans verk ”Om hans återkomst” (”Rome Post Mortem: The Many Returns of Rutilius Namatianus”, 2018). I dikten skildrar poeten sin färd från det ödelagda Rom till sin hemort i södra Frankrike, plundrad även den av invaderande visigoter. Kapitlet behandlar textens historiska mottagande, från Edward Gibbons dagböcker, där den beskrivs som en symbol för det romerska imperiets ruiner, till den italienska dekadentismen och nationalismen, där Rutilius fick avsevärd politisk betydelse. I studien avtäcker jag den idag bortglömda historien om hur den fascistiska rörelsen gjorde Rutilius till representant för det förlorade romerska imperiet som nu skulle bli levande igen. Kapitlet avslutas med en diskussion om hur Rutilius under det senaste årtiondet återigen har blivit krisens och traumats poet. Filmskapare och forskare har efter 11 september-attackerna identifierat sig med diktaren och hans motvilliga resa från Roms sönderfallande monument efter Alariks härjningar. Kanske är detta inte så oväntat, argumenterar jag, med tanke på att den västerländska civilisationens rädsla för att ”falla” på grund av ”barbarinvasioner” har sitt ursprung i berättelsen om det romerska imperiets förfall.

Frågor om periodisering och historiografiska mekanismer i förhållande till den moderna receptionen av senantiken behandlas också i kapitlet ”The Consolation of Late Antiquity: Pierre Courcelle (1912–1980)”, som ingår i den referentgranskade antologin The New Late Antiquity (under utgivning). I volymen reflekterar dagens senantikenforskare över hur forskningsfältet växte fram under nittonhundratalet. Jag bidrar med en studie om andra världskrigets betydelse för konstruktionen av senantiken. Tesen är att senantiken och dess främsta intellektuella fungerade som en tröstande spegelbild för den franske filologen Pierre Courcelle i hans forskargärning, som i stora delar präglades av andra världskriget, fransmännens roll däri och traumat det innebar. I samband med arbetet kring Courcelle publicerade jag en helsida för DN Kultur, ”Så har myterna om 'raserna' och Roms undergång hållits levande” (2016), som inriktar sig på hur berättelsen om Roms fall artikulerades inom rasbiologin, framförallt i Sverige.

Representationer av sexuellt våld i grekisk och romersk litteratur och i den klassiska traditionen

Projektet tog form inom ramen för "Late Antiquity in the Scholarly Imagination", i en artikel om den senantike poeten Ausonius’ bröllopsdikt Cento Nuptialis, och särskilt dess sista del som skildrar brudparets första bröllopsnatt, en ökänt detaljerad beskrivning av ett samlag som genomförs mot brudens vilja (”In Bed with Virgil: Ausonius Past and Present”, 2016). Därefter har jag fortsatt att undersöka vidare teoretiska frågor om hur kroppsliga erfarenheter av sexuellt våld uttrycks i antika texter och har funnit att det sällan är särskilt uttalat utan snarare formuleras i ett antal återkommande metaforer, eufemismer och ellipser ("Me too” ger röst åt tusentals år av tystnad", 2017; ”Tystade kvinnor: Våldtäkt i grekisk och romersk litteratur”, 2019). Tystnad, hemlighållande och avbrutna berättelser tematiseras gång på gång, exempelvis i myten om Persefone — från Ovidius Metamorfoser till den senromerske poeten Claudius Claudianus dikt Om rovet på Proserpina eller Goethes monodram Proserpina (1778/1786) (”Persefone: missbrukare eller missbrukad?”, 2017). Till en början analyserade jag dessa passager som uttryck för vad litterära traumastudier och medicinsk forskning om det så kallade “frys-syndromet” förutspår, nämligen att tystnad och handlingsförlamning är en naturlig reaktion på trauman och övergrepp, men under arbetets gång började jag ifrågasätta förklaringens giltighet (”Proserpina in Pieces: Claudian on her Rape”, 2019). Västerländska akademiska traumastudier har kritiserats för sina universalistiska anspråk, och i samma anda formulerar jag inom den här delen av mitt postdoktorala akademiforskarprojekt hypotesen att de mångtaliga antika berättelser som programmatiskt förknippar våldtäkt med offrets tystnad snarare utgör en av hörnstenarna i en kulturspecifikt västerländsk diskurs där offer för sexuellt våld och passivitet sammanlänkas.

Forskningsintressen

Genushistoria, grekisk och romersk litteratur, bruket av antiken i modern konst, litteratur och underhållning, representationer av sexuellt våld, social- och kulturantropologiska perspektiv på litteratur, moderskapsstudier, litteratur och psykisk hälsa, WoMHeR.